För exakt 30 år sedan på denna dag så klassades inte längre Homosexualitet som en sjukdom längre. Trettio år... det är inte lång tid. Det betyder alltså att  tio år innan jag föddes så var det fortfarande möjligt att bli sjukskriven för denna "åkomma". Trots att det bara har gått trettio år sedan den dagen så måste jag ju ändå få säga att det gått ganska fort. Ja alltså fort för människor att börja acceptera att homosexualitet inte är något man kan eller ska bota. Än idag vet vi ju alla att samhället är långt ifrån färdigt i sin "toleransutveckling". Men vi längtar efter den dagen då ingen kommer att slänga onda blickar efter bögparet som går hand i hand på drottninggatan, endast för att de är av samma kön.  Men Tänk! Om ca 30 år så sitter jag kanske här och skriver i min blogg... "Idag, år 2039......"
Ja vi vet inte hur det inlägget kommer att låta. Men vi kan ju hoppas på det bästa.

Det blir ju så himla enformigt om jag bara ska skriva om mina arbetsdagar hela tiden... Så därför tänker jag nu istället skriva om en liten insekt...

Idag när jag var påväg hem från affären efter att jag handlat mat så hände det något märkligt. Jag gick där i min egen lilla värld och tänkte på annat när helt plötsligt en liten insekt kommer flygandes och saktar in bredvid mig. Jag visar mitt ogillande mot detta kryp genom att grimarsera lite lätt. Till min förvåning så fortsätter insekten att flyga bredvid mig, ca en halvmeter bort. Jag börjar istället att finna det ganska underhållande att han/hon har valt mig till sitt sällskap denna soliga eftermiddag. Vi går där sida vid sida i ungefär 5 min och jag börjar fundera över reinkarnationsteorier. Tänk om detta är någon jag känt för länge sedan som beslutat sig för att besöka mig på min vandring hem från affären. Ja kanske är det rent utav gammelmormor  som vill titta till sitt barnbarnsbarn. Hmm inte kul att bli en insekt dock. Nee jag tror inte att hon hade blivit en insekt. Hon skulle säkert komma tillbaka som en katt eller nått.. Jag överger ganska snart dessa teorier och återgår till verkligheten. Det var nog bara en sällskapssjuk insekt som ville ha någon att prata med för en stund... Synd bara att vi inte pratar samma språk.

Här om dagen så satt jag på en bänk utanför slussen och njöt av värmen. Helt plötsligt kommer en (troligtvis) hemlös person gåendes.
 
-" Är det där din?" frågar han mig och pekar på den halvtomma colaflaskan bredvid mig på bänken. -"nej" svarar jag vänligt och återgår till att njuta av solen. Mannen sätter sig bredvid mig med alla sina "pantpåsar" och lägger colaflaskan i knät. Sedan sträcker han sig ned efter någonting i en av sina påsar. Det visar sig vara en felix räkpaj. Pajen låg fortfarande i sin förpackning som såg ut att vara uppplockad ur en blöt soptunna. Mannen gräver fram en använd gaffel ur jackfickan och börjar peta upp en liten bit av den mosiga, kalla pajen på den. Han ger snabbt upp detta och börjar istället att äta med händerna. På något sätt borde jag ha blivit äcklad av det som nu hände framör mig. Men istället sitter jag bara och iaktar mannen och känner någon form sympati. Jag börjar tänka..Här sitter denna man på en bänk och äter sin middag med mig som ofrivillig middagsgäst. Efter att han lyckats få i sig varenda lite smula av pajen så lutar han sig tillbaka och tar fram en välanvänd handduk och torkar sig runt munnen. Han öppnar sen den kvarlämnade colaflaskan och dricker upp hela innehållet..

Ibland kommer det så nära inpå att du bara inte kan låta bli att känna nån form av skuld.. Det kunde ha varit vem som helst.. det kunde ha varit du..

Du kan inte bestämma. Du känner dig inte stressad. Du mår väldigt bra. Du älskar människorna omkring dig. Du njuter som inget annat av det du jobbar med. Du är påväg mot dina mål. Allting känns relativt perfekt...
Men..
Din kropp bestämmer. Din kropp känner sig stressad. Din kropp mår inte bra. . Immunförsvaret har gått på strejk och där står du motaglig för baciller, som en magnet nedslängd i en spiklåda. Din kropp försöker försvarar sig. Du blir förkyld. Gång på gång på gång. Du har svårt att njuta av det du älskar att göra. Du kan inte prestera. Din kropp säger ifrån mot din egen vilja.

Min kropp och mitt psyke måste hitta vägen tillbaka tillvarandra. För just nu... Förstår dom inte varann.