Här om dagen så satt jag på en bänk utanför slussen och njöt av värmen. Helt plötsligt kommer en (troligtvis) hemlös person gåendes.
 
-" Är det där din?" frågar han mig och pekar på den halvtomma colaflaskan bredvid mig på bänken. -"nej" svarar jag vänligt och återgår till att njuta av solen. Mannen sätter sig bredvid mig med alla sina "pantpåsar" och lägger colaflaskan i knät. Sedan sträcker han sig ned efter någonting i en av sina påsar. Det visar sig vara en felix räkpaj. Pajen låg fortfarande i sin förpackning som såg ut att vara uppplockad ur en blöt soptunna. Mannen gräver fram en använd gaffel ur jackfickan och börjar peta upp en liten bit av den mosiga, kalla pajen på den. Han ger snabbt upp detta och börjar istället att äta med händerna. På något sätt borde jag ha blivit äcklad av det som nu hände framör mig. Men istället sitter jag bara och iaktar mannen och känner någon form sympati. Jag börjar tänka..Här sitter denna man på en bänk och äter sin middag med mig som ofrivillig middagsgäst. Efter att han lyckats få i sig varenda lite smula av pajen så lutar han sig tillbaka och tar fram en välanvänd handduk och torkar sig runt munnen. Han öppnar sen den kvarlämnade colaflaskan och dricker upp hela innehållet..

Ibland kommer det så nära inpå att du bara inte kan låta bli att känna nån form av skuld.. Det kunde ha varit vem som helst.. det kunde ha varit du..